Pressröster om »Hej, Det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr!«

När punken levde och frodades
Henrik Weston berättar underhållande om ett Stockholm i punkens anda. Som läsare får man följa fyra tonåringar från 1978 -81 och alla deras olika förehavanden i ett försök att bli ett namn på Stockholms punkscen. Med spelningar i skolaulor tillsammans med andra mindre kända band som Gaberts Livs och Palmons, görs stapplande försök att blir stjärnor. Givetvis blir det aldrig något av bandet, mer än att man får medverka på en samlingsplatta.

Boken är en mycket kul läsning om en tid då det bildades band till höger och vänster och varenda skola med aktning hade minst fem olika band som repade i diverse uppehållsrum eller på fritidsgården. Vem Bryr Sig? skriver låtar om vanlig tonårsångest och rädslan inför vuxenlivet. Flertalet av texterna finns även med i boken, vilket ger ytterligare en dimension till läsningen och känslan för den tid då punken var på topp.
Weston, som var sångare i bandet, springer i huvudstadens skivhandlar och inhandlar singlar med Ebba Grön och Radio Birdman. Bara det att australiensarna i Radio Birdman nämns, är tillräckligt för att fånga mitt intresse.

En liten fråga som dock ganska omgående kommer upp är vad boken egentligen bygger på? Är det dagboksanteckningar, minnesbilder eller delvis påhittat i efterhand? Ingen förklaring ges och med tanke på hur detaljerat samtalen mellan huvudpersonerna återges, undrar man ju faktiskt lite över hur mycket som är sant och hur mycket som är nostalgiska efterhandskonstruktioner. Förutom detta frågetecken är det ett fantastiskt personligt och givande tidsdokument om punkscenen, men även om Stockholm och Lidingö, där huvudpersonerna växer upp. Det är Pripps Export, Atomkraft? Nej tack!, blandband, rundpingis och skinnjackor.
Genom hela boken kan man verkligen känna den där obeskrivliga glädjen när bandet spelar live för första gången eller lyckan över att skriva ihop en text som det sedan sätts musik till. Allt med tanke på att bli störst i världen, eller i varje fall Lidingö.

I boken finns det även mängder med bilder på inte bara Vem Bryr Sig?, utan också Ebba Grön, Dag Vag och Tant Strul, band som kom lite längre, om vi säger så. Dessutom förtäljs det om en hel del konserter som besöks, som exempelvis The Clash på Eriksdalshallen eller Bob Marley på Gröna Lund. Klassiska spelningar som många skulle ha gett sin högra hand för att ha fått uppleva.

Jag skrattar lite högt på flera ställen i boken. Inte för att jag också spelade i punkband, men för att man känner igen sig i så mycket annat. Dessutom är jag extremt avundsjuk på alla som fick uppleva den här tiden i Stockholm. Den känns så ofantligt mycket mer levande än vad som utspelar sig idag, då alla kids laddar ner från nätet och den riktiga punken lyser med sin frånvaro. Må så vara att Lidingö inte är den första plats jag förknippar med punk, men en kul läsning är det dock ändå.

Betyg: 7 av 10

Niclas Müller-Hansen, www.Dagensbok.com, november 2007

-----------------

Vem Bryr Sig?
Vissa fenomen, musik, böcker eller vad ni vill, ska man inte bry sig om att försöka förklara närmare eller dissekera allt för noga. De träffar en någonstans i mag-/hjärttrakten och lämnar känslor av de mest skiftande karaktär efter sig. Henrik Westons bok "Hej, det är vi som är Vem Bryr Sig? en två tre fyr!" är ett sådant exempel.

Det bubblar i mig när jag läser denna pocketutgåva. Jag får en hel del nostalgiska återblickar. Något som alltid – och inte minst när det gäller punk – gör mig orolig. Punk har för mig aldrig handlat om att "se tillbaka" utan om att "gå vidare och aldrig stanna upp". Men när det är såhär underbart naivt, enkelt och charmigt kan inte ens jag hålla mig från att kasta mig handlöst ut i en rörande tonårstripp. Trodde inte att jag skulle använda det här ordet i en recension – någonsin – men det här är gulligt.

Jag vet inte hur mycket som är helt självupplevt i den här "punkromanen" men visst känner jag igen mig en hel del av Henrik Westons bok. Även om den utspelar sig på Lidingö och min uppväxt var lagd längs röda linjens tunnelbanestationer, Aspudden-Skärholmen-Norsborg. På den tiden var det oerhört viktigt för mig var jag kom ifrån, var jag hängde och var mina kompisar kom ifrån. Vi hatade Lidingö. Allt i sann punk-taliban-anda.

Men sparkade bandmedlemmar, kärlek, fyllor är trots allt detsamma oavsett var du kommer ifrån och var de upplevdes. Och i boken droppas också bandnamn, låtar och textrader som för en som vuxit upp under de tidiga punkåren är fullständigt klockrena. Och jag blir alltid lika glad när ett band som Snutslakt nämns.

Det finns också en rakhet i text och berättande som jag har svårt att värja mig emot. Även om jag kan tycka att språket är något yxigt och dialogen något manerad men Vem Bryr Sig (åh vad jag jobbade på att få in den) för det här är riktigt underhållande läsning!

Peter Johansson, www.musiklandet.se oktober 2007

-----------------

Rekommenderbar punkroman
När Henrik Weston återberättar tonårens tid på Lidingö är det främst ett ämne i blickfånget. Punken.
Om inte hans minne är selektivt är det svårt att inte bli lätt avundssjuk. På glädjen, på konserterna, på kompisarna, på tidsperioden. Huvudpersonen och hans kompisar går på konserter med Ebba Grön, Ramones , Dag Vag m.fl. Snart blir de övertygade om nödvändigheten med ett eget punkrockband som de efter viss vånda namnger till Vem Bryr Sig?.

Boken är skriven rappt och initierat och en del bilder från spelningar med både kända och mindre kända band, samt en hop utskrivna låttexter gör berättelsen luftig och lättläst. Rekommenderas!

Roger Bengtsson, musiklivet.com, augusti 2007

-----------------

Punken inte död
Punk-eran är föremål för en rad bakåtblickar just nu. Det spottas ut böcker i ämnet, från biografier över Joe Strummer och Adam Ant via essä-samlingar till rena uppslagsböcker.

På svenska har vi dock inte särskilt mycket att bita i. Unni Drougge skrev redan för över tiotalet år sedan i halvfiktiv form om de tidiga punkåren i romanen Jag, jag, jag. Robert Lagerströms biografi över punkfarfar Freddie Wadling kom 2005 och var en matnyttig Göteborgs-skildring.

Samma år släpptes också Svensk punk 1977-81- Varför tror du vi låter som vi låter? Ett försök till samlat grepp över den första svenska punken enligt samma oral history-upplägg som den stilbildande amerikanska Please kill me. Naturligtvis serverade de svenska ögonvittnena inte lika snaskiga anekdoter och skildringar som de amerikanska kusinerna. Trots sina brister är dock boken läsvärd. Det finns ju nästan inget annat.

Nu tänker Göteborgsförlaget Reverb råda bot på situationen. I dagarna landar Hej, det är vi som är Vem bryr sig? En två tre fyr! på bokdiskarna. Henrik Westons punkroman finns redan att tillgå i vissa butiker och via nätet, men nu kommer en billigare pocketversion försedd med en rad tidigare osedda foton.

I boken finns en hel del foton av historiskt intresse. En fräsande Thåström vid micken i Ebba Grön. Ett kaotiskt, svettdroppande Grisen Skriker. Och så de övervintrade halvhippiesarna i Dag Vag.

Främst är det dock Lidingö som är i fokus. Bilder på författarens gamla band och andra "scenesters" på den ö där punken fick ett tidigt fäste. Alla punkare är knappast av arbetarklassbakgrund, trots den bild som kommer fram på vissa håll. Men de här unga killarna som hänger på Bowlingen och puttrar fram på en trimmad moppe mellan Mosstorp och Gångsätra är inte heller direkt någon överklass.

Stilistiskt är boken knappast något litterärt mästerverk men om du är sugen på att få lite tidsfärg och stämningar från skiftet mellan 1970- och 1980-talen är detta kul läsning. Det äts bullar och saft (Torsvik var trots allt Ria Wägner country), det grillas och drick öl, det spelas handboll och spanas på brudar och det görs inbrott i källarförråd där mäsken bubblar.

Musiken bubblar också. De tonåriga grabbarna drar in till city för att gå på skivbörsrundor och se hjältar och glada amatörer spela på numera insomnade klubbar. Stockholm – och världen - har förändrats mycket sedan dess. Det är tydligt vid en läsning av denna underhållande bok om bandet Vem bryr sig?

Henrik Weston var på 80-talet med och drev fanzinet The Eye. Där, liksom här, är det viktigaste den glädje musiken kan sprida. Den oförstörda naiviteten och den upptäckaranda som präglade tiden tränger genom trycksvärtan.

Jag undrar hur en bok om samma situation trettio år senare skulle te sig? Med tanke på dagens uppskruvade mediaklimat lär vi inte behöva vänta till 2037 på den boken.

Timo Kangas, realtid.nu, juli 2007

-----------------

Hej det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr:
Punken slog genom alla gränser. Vem bryr sig är en roman som handlar om ett gäng ungdomar från Lidingö som frälsts av punkvågen i slutet av 70-talet. Allt är autentiskt refererat, och man tänker många gånger hur mycket av huvudpersonen som egentligen är Henrik själv. Med lite för många referenser till specifika spelningar med kända punk- eller new wave-band blir det emellanåt lite för autentiskt för att bara vara en roman. Å andra sidan är det just det som gör den verklig, på något sätt. För mycket av det omkringliggande känns igen från andra, uttalade, biografier. Men det är en bra historia, om man vill åter- eller uppleva hur det kunde vara i stockholmstrakten och i musikvärlden i skiftet mellan 70- och 80-tal. Och, allvarligt talat, en bok med en huvudperson som hävdar att Richard Hells Blank Generation är den bästa låt som någonsin skrivits kan inte slå fel i min värld i alla fall. För visst är den?

- Magnus Sjöberg, Groove, #6 2006 www.groove.se

-----------------

Vem Bryr Sig?
En stilsäker roman för oss som verkligen minns tiden då Ebba Grön behärskade oss med sin punkattack mot världen. Romanen med den stora självbiografiska tonen om punkbandet Vem bryr sig som jag faktiskt själv hörde på konsert då tiden begav sig. 70-takets progg var slutkörd och hade mist den politiska konstnärliga udd som kommunismens hantlangare mördade. Då blev punken istället det vi 60-talister omfamnade för vi ville ha rockmusik som gav någonting. Romanen är mera dokumentär och visar varför unga killar ville ha tjejer och någonting nytt. Hårdrocken var slö och ointressant förutom Motorhead. Det var då punken bara kom där som en befrielse som fortfarande finns kvar. Här kommer grabbar från förorten med helt andra värderingar och vill ha musik som låter och är det som omskakar verkligheten. Egentligen är det så här jag verkligen älskar boken därför att den har en äkta känsla av att gestalta precis som det var och jag kan identifiera mig med den tidskänsla som ligger i punkens anda. Bokens bilder är läckra och allting känns plötsligt som igår medan det har gått 30 år sedan punken föddes som krav ideal. Från MC5/Iggy och hans Stooges till Ramones som fullständigt förändrade världen. Vem Bryr Sig lever alltid med den tidens epok. En bok för min generation att ta till sig och älska.

- Dr Indie, www.blaskan.se #8

-----------------

Hej det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr:
Henrik Weston en gång fanzinemakare med garagerock som specialitet har nu skrivit historien om sitt gamla punkband VBS, lätt maskerad under epitetet "punkroman". Nu handlar boken framförallt hur det är att vara tonåring och söka en identitet. Något som berättarjaget Henrik och kompisarna i VBS finner i musiken.

Boken tar sin början i juni –79. På kajen utanför Grand Hotel funderar Henrik på kvällens spelning med Ebba Grön och Usch på 4:an. Egentligen har redan den första vågen av svensk punk tonat ut. Band som The Pain, Mob, Cathy and the heat sjunger på sista ackordet, men bakom dem exploderar en ny våg av svensksjungande band där Ebba Grön nu seglat upp som det viktigaste och mest angelägna av dem alla.

Henrik och hans polare på Lidingö, ja faktiskt, har fallit för den uppsjö av svensk och utländsk pop, punk och rock som plötsligt fyller deras tillvaro och som nu befaller dem att ta saken i egna händer. Och vem kan stå emot när sådana som Iggy, Stiv Bators, Joe Strummer och Thåström manar till att göra något - NU?!?!

" – Har Danne skrivit en punklåt? Vad heter den? Hoffner rycker på axlarna och förklarar att den inte har något namn men att första versen går så här:
Nu rånar vi morsan
Nu rånar vi farsan
Nu rånar vi båda på pengar och sprit."

Boken är en resa i tiden, i brytningen mellan sjuttio- och åttitalet, där Henrik sätter in bekanta tidsmarkörer. Grisen Skrikers sista spelning:
"Det är helt klart det bästa jag sett, ännu bättre än Ebba, och nu kommer En öl till, Grisen Skriker, Kärleksjakten och Jag är så dum."

Dag Vag och Ebbas gemensamma spelning på Mariahissen kvällen då "Scenbuddism" spelades in. "Punkmordet":
"Roger i 8D är död. Han dödades av någon jävla idiotpunkare i Gamla Stan... han var jävligt störig och är väl egentligen den enda som velat spöa mig, två gånger dessutom.. men igen förtjänar att dö i så unga år."

Samt punkikonerna Clash spelning i Eriksdalshallen, där Lunkan, gitarrist i Palmons, lyckas komma med på VeckoRevyns reportagebilder.

Att boken dessutom vimlar av välbekanta låttitlar och band som Electric Chairs, The Saints, Andrew Matheson & The Brats, Graham Parker, The Pop, Sonics, The Beat (både Paul Collins och engelska skabandet)... men också Stones, Thin Lizzy och Blue Öyster Cult gör att man ganska snart famlar i skivhyllan.

Trots dessa punkreferenser minner boken mig ändå mest om när man var 15 år och skruvade med moppen, drack vin gjort på Kalle Anka juice, drömde om Ulrika i 7B eller bankade bort frustrationen på trumsetet. Om de kamratliga fyllorna, den hotfulla framtiden där kärnvapenkriget låg på lur, och den underbara upphetsningen inför varje ny punksingel som fyllde hela livet med mening de knappa tre minuter den varade.

Jag tror att det är just det som Henrik vill göra anspråk på. Att vilja fånga känslan som fanns där just då för honom och hans polare. En känsla som för varje individ är unik men så lätt att tolka som sin egen i en berättelse som denna.

Är du minsta intresserad av punk eller uppväxt på 70-talet är boken en given nostalgitripp, men också andra kan med all fördel läsa boken. En – två – tre – fyr!
- Jocke Sundberg, punktjafs.com

-----------------

”Lidingö är en ö strax utanför Stockholm där det bor rika människor. Detta hindrade inte ett gäng ungar från att lyssna på punk kring 1980 – och till och med spela punk! Ett av dessa obskyra band hette Vem Bryr Sig?, och vi får här följa deras brokiga karriär..//.. Boken rekommenderas till svenska punknostalgiker” – Slitz

-----------------

Herregud det känns som att läsa min egen eller för den delen Bubben, Sonny, Putte, Icke, Blommans dagbok. Författaren och hans vänner går i 9'an, åker moped, lirar handboll i Bohus cup, Dalhem cup, flirtar med tjejerna i 8'an, köper punkskivor, springer på konserter och startar band. Diskussioner om The Saints, Dead Boys, vilka låtar som är bäst på vilken skiva, vilka bolag, vilka plattor osv fan det låter som mina egna tankar. Fantastisk nostalgiläsning för oss som var där, grymma bilder från spelningar med Ebba, Grisen Skriker mfl. Köp köp köp!

Lars Wallin, www.uddevallakassetten.se

-----------------

”Hej, det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr! Så är titeln på en nyutkommen punkroman som beskriver hur punkvågen sköljde in över Lidingö mot slutet av 1970-talet.
Gammal punkare eller inte, jag blir i alla fall omåttligt nyfiken bara jag hör begreppet ”punkroman”. Och hur många 60- eller 70-talister skulle inte få, liksom jag, något glansigt i blicken när man läser om hur huvudpersonen i boken går på Ebba Grön-konsert på Mariahissen en septemberkväll 1979.
Vid det här laget har Ebba Grön förvandlats till svenskt kulturarv från att ha varit samhällsomstörtande anarkister, granskade av Säpo. Men vad blev det av alla punkorkestrar som ploppade upp som svampar ur den svenska folkhemsmyllan med namn som Palmons, Vem Bryr Sig? eller Gaberts Livs på platser som Lidingö? Och som egentligen kanske var mer punk än de stora grabbarna som får ge ut samlingsplattor varje år.
Handlingen i Henrik Westons roman sträcker sig över ett och ett halvt år åren kring decennieskiftet 1979/80 berättad ur ett punkperspektiv. I fragmentariska stycken får läsaren följa med på konserter, in i replokaler och hoppa på Lidingöbanan för att åka in till stan för att se Ebba Grön eller Grisen Skriker i någon tätt packad lokal på andra sidan bron eller ta del i grävandet i alla skivbackar på Skivbörsen i Vasastan..//.. Med ett direkt och enkelt språk skildras inte bara tidens livliga musikscen, utan också en ung tonårings vardag med skola, handboll, flipper, öl, cigg, de första fyllorna och stapplande försöken att nära sig det motsatta könet..//.. Det enda man kan fråga sig är: Var är upproret? Missnöjet? Anarkin? Boken handlar i första hand om ett gäng unga människors kärlek till musiken, både att lyssna på den och att framföra den. Och det är kul läsning! Och Lidingö är trots allt granne med rikets huvudstad, så även om fokus ligger på ön ger boken ett tvärsnitt av hela punkeran i svensk historia.” - Martin Zettersten, Lidingö Tidning

-----------------

En två tre fyr!
"Hoffner står med ryggen mot publiken. Plötsligt vänder han sig om och fuzzar igång Svenska Armén. Pruten börjar trumma, men Kåken kommer in helt fel och han missar till och med strängarna. Hoffner stannar upp och skriker: Vrålpop! i sin mick.
Publiken asgarvar och skriker: Kom igen nu! Mera punk! Rock'n'roll!
– Okej, vi kör en gång till, säger jag.
Hoffner stämmer om gitarren och drar igång på nytt. Den här gången går allt bättre; Pruten och Kåken kommer in rätt och jag kan börja sjunga."

Jag har en stor kärlek till böcker om misslyckade popband. Bäst i genren är Joe Jacksons fantastiskt underhållande självbiografi, A Cure for Gravity. Eftersom Joe är en klipsk kille, vet han att de bästa historierna finns att hämta i misslyckanden. Talande nog slutar boken så fort han får skivkontrakt.

Utdraget ovan om Hoffner, Pruten och Kåken kommer från Henrik Westons "Hej det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr!". Den är ett slags romandagbok om ett punkband från Lidingö.
Efter bara några sidor märker jag att jag plötsligt går i mellanstadiet igen. Och plötsligt kommer jag ihåg en massa saker som jag borde ha glömt – som att alla punktexter var likadana och handlade om att:
1) Vi har tråkigt.
2) Vi har jävligt, jävligt, jävligt tråkigt.
3) Vi har jävligt, jävligt, jävligt, jävligt tråkigt och tvingas dessutom leva i en kontrollstat styrd av snuten och onda politiker.

Vilket egentligen var ganska konstiga saker att sjunga om för
välbärgade killar med trygga liv i ett välfärdssamhälle, men på något sätt tror jag att vi alla visste att det fanns något som inte stämde med texterna redan då, och att det var vad som gjorde allt så spännande.
I dag, när åtminstone punkt 3 börjar bli relevant, sjunger banden om kärlek. Det är ganska roligt, när man tänker på det.

Jag har saknat lite ljudklipp under läsningen, men i dag hittade jag kul nog några låtar på förlagets sajt. Det låter så klart förfärligt, vilket fullbordar tidsresan/nostalgitrippen.

Vid samma tid som Westons bok utspelar sig (79-80) var ett band från min skola med i Kvällsöppet på teve och spelade sin låt "Sverige, Sverige konsumera mer". (Öööhh, ja, fan allt liksom handlar om att vi typ ska konsumera och det tycker vi är fel, typ.) Eftersom basisten inte kunde spela hade hans kompisar dragit ut sladden till hans förstärkare. Föräldrarna klagade hos tv-producenten (varken killen med basen eller hans föräldrar visste om att det var de andra i bandet som hade stängt av förstärkaren) och efter mycket tjat fick de små punkarna komma tillbaka och spela sin låt en gång till. Denna gång mycket, mycket sämre, eftersom basen hördes. Poplivet kan vara obarmhärtigt ibland.

- Från bloggen www.mildner.org

-----------------

”Stort!” - Anders Lundborg, Dagens Industri

-----------------

”Snyggt som fan!” – Oisin Cantwell, Aftonbladet

-----------------

© The Eye Production 2015